I'll be back
Jag skiter helt i om någon läser den här förbannade jävla idiot bloggen faktiskt. Den är full av skit och stavfel ändå! Så varför bloggar man? Är det för att få uppmärksamhet? Sympati? Avstressning? VARFÖR!? Jag vet inte. Men när jag började blogga var det med den anledningen att dela med mig av mina åsikter, känslor tankar och vad jag gör i min vardag. Med andra ord: Uppmärksamhet & Sympati.
Men nu tänker jag berätta en historia, och nu tänker du säkert: "Men du ska du verkligen gå tillbaka till att blogga för att få uppmärksamhet och sympati?" Men nej! Så är det inte. Anledningen till att jag tänker börja skriva i min blogg igen är simpel: Jag mår bättre av det. Eller det inbillar jag mig. För vem fan
vet vad man mår bra utav? Jag har trott att jag mår bättre, att jag kommer ifrån mina problem. Men Icke! Mina så kallade "problem" sitter så djupt in i min benstome att det känns omöjligt att komma loss. Så varför inte återgå till början utav detta stycke?
Jo, nu tänker jag berätta en historia.
När jag var liten så var jag (liksom många barn) beroende av min mor. Min föräldrar va separerade och jag bodde med mamma. Hon var VÄLDIGT överbeskyddande och (nu efter at ha läst hennes dagböcker) lite av ett kontroll freak när det gällde mig. I vilket fal som helst så fick hon cancer och sen flyttade vi till skottland. Det jag vill komma till är att när hon dog så tyckte jag väldigt synd om mig själv (med all rätt) likaså alla andra omkring mig. Med med åren blev det värre. Jag tyckte mer och mer synd om mig själv och mådde sämre. Jag började med självdestruktiv-"kritik" som ett sätt att försöka få "smärtan" och "sorgen" att försvinna.
Saken med detta är att jag har nu insett att jag är egentligen en väldigt feg person. Jag försöker kompensera mitt mod med omedvetet idioti och spontana handlingar. Jag har alltid varit den dumma Charlee liksom. Det är ingenting jag är stolt över men pga min mors överbeskyddande så var jag trots allt ganska oskuldsfull när jag var yngre. Detta orsakade till att jag inte trodde det fanns någon ondska i världen. Twoface från den teknade tv-serien batman (som gick på tv under den tiden) var inte en schizofrenisk psykopat som rånade banker, plågade människor och försökte döda. Nej nej, han var bara en seriefigur. Droger existerade inte heller i min värld, inte heller våld. Ja du fattar nog. Så det jag vill säga är att denna oskuldsfullhet (om det ens är ett ord) fick mig att ifrågasätta saker om jag inte förstod vad det betydde. PGA detta så blev jag mobbad för att jag inte visste vissa saker, och detta blev ju inte bättre när vi flyttade till Skottland.
En del av min barndom var spenderad i Sverige så jag hade ju missat saker som de Skottska barnen varit med om och vice versa. Jag gick från den mobbade tjocka Charlee till den koola svensken, och populäritet var inte någonting jag var van vid. Men detta förändrades snabbt då jag inte hade någon aning om hur jag skulle hantera vissa sociala situationer som jag aldrig hamnat i förut. Så då gick jag ner till mobboffer igen.
And thus how the stupid Charlee was born...
Våren 2009 gick jag hos en psykolog (som det säkert står någoting om i dne här bloggen) angående mina återkommande problem runt min mammas död. Jag gick klart och jag troddes må bättre. November 2009 fick jag någon form av återfall och ville ta livet av mig (igen) men det slutade med att jag fegade ur igen.
Så jag vaknar dagen efter med ärr och sår etc på armen och mår bara skit. Men jag hade tydligen varit inloggad på MSN den natten och berättat för folk vad jag hade planerat att göra. Om inte detta är bevis på min jakt efter sympati vet jag inte?
Fast ändå, jag tycker inte det är rätt att kritisera sig själv och sen sitta kvar med det man kommit fram till. Jag tänker inte gå in på detaljer angående det jag kommer berätta, men nydligen så blev jag tillsagt att jag är en väldigt självupptagen person. Jag tror nog att jag är det. De vänner jag frågade sa att jag inte var det (eller lite grann för det är ju alla). Och även min bästa vän sa till mig att jag inte är det.
Men jag antar nog att det är en tolkningsfråga. Beroende på situationen så är man nog mer eller mindre självupptagen än vad man inser. Är man med sina kompisar kanske man blir det? Kanske med sin partner eller någon man gillar/älskar/är kär i.
Det jag tror jag vill kasta fram ur mitt inre är nog det att genom att bli/vara (vad som nu stämmer) självupptagen så lyckas jag nog dölja mina rädslor. Genom att (o)medvetet öppna upp för mig själv etc så får jag kontroll över situationen. Genom kontroll över det som jag säger så kan jag nog veta till 80% säkerhet hur reaktionen blir. Men vad skulle hända om jag plötsligt slutade med att vara självupptagen (o)medvetet, vad skulle hända då? Mina rädslor skulle förmodligen ta kontroll över mig och jag skulle nog få panik.
Hur gör man?
Vad säger man?
Varför svarar han/hon så?
Tänk om det händer?
"Tänk om".....
Det är nog min allra största medvetna svaghet; jag drar ologiska slutsatsser. Om någonting inte sker som det ska så kan min hjärna hitta på de mest ologiska slutsassterna någonsin. Saker som jag vet är 100% falska. Men den där "rösten" bak i huvudet finns alltid där; Men tänk om det är såhär...
Jag känner att det är dags att dra emot ett avslut nu, och jag är inte den bästa på att avsluta i skriftlig form så vi påminner migsjälv om lite saker:
#1 När det gäller relationer är jag verkligen världens sämsta på att uppfatta signaler/hints etc
#2 Även fast handlingar oftast talar starkare än ord så vill jag inte ha sympati för hela mitt fucking jävla liv eller det jag gör. Det jag VILL ha i så fall är någon som ger mig en hård smäll på käften. Även fast jag betéer mig som att jag vill ha sympati eller en kram etc.
#3 Relationer: Jag är rädd för allt jag gör. Allt jag gör blir oftast fel, så jag går omkring och tänker på varenda liten sak som kan påverka relationen för det negativa/positiva. Jag vill inte vara roten till det som går fel, vilket det oftast verkar vara, men vad vet jag? :)
So here we go...
i'll be back.....
- Mr Tard
Men nu tänker jag berätta en historia, och nu tänker du säkert: "Men du ska du verkligen gå tillbaka till att blogga för att få uppmärksamhet och sympati?" Men nej! Så är det inte. Anledningen till att jag tänker börja skriva i min blogg igen är simpel: Jag mår bättre av det. Eller det inbillar jag mig. För vem fan
vet vad man mår bra utav? Jag har trott att jag mår bättre, att jag kommer ifrån mina problem. Men Icke! Mina så kallade "problem" sitter så djupt in i min benstome att det känns omöjligt att komma loss. Så varför inte återgå till början utav detta stycke?Jo, nu tänker jag berätta en historia.
När jag var liten så var jag (liksom många barn) beroende av min mor. Min föräldrar va separerade och jag bodde med mamma. Hon var VÄLDIGT överbeskyddande och (nu efter at ha läst hennes dagböcker) lite av ett kontroll freak när det gällde mig. I vilket fal som helst så fick hon cancer och sen flyttade vi till skottland. Det jag vill komma till är att när hon dog så tyckte jag väldigt synd om mig själv (med all rätt) likaså alla andra omkring mig. Med med åren blev det värre. Jag tyckte mer och mer synd om mig själv och mådde sämre. Jag började med självdestruktiv-"kritik" som ett sätt att försöka få "smärtan" och "sorgen" att försvinna.
Saken med detta är att jag har nu insett att jag är egentligen en väldigt feg person. Jag försöker kompensera mitt mod med omedvetet idioti och spontana handlingar. Jag har alltid varit den dumma Charlee liksom. Det är ingenting jag är stolt över men pga min mors överbeskyddande så var jag trots allt ganska oskuldsfull när jag var yngre. Detta orsakade till att jag inte trodde det fanns någon ondska i världen. Twoface från den teknade tv-serien batman (som gick på tv under den tiden) var inte en schizofrenisk psykopat som rånade banker, plågade människor och försökte döda. Nej nej, han var bara en seriefigur. Droger existerade inte heller i min värld, inte heller våld. Ja du fattar nog. Så det jag vill säga är att denna oskuldsfullhet (om det ens är ett ord) fick mig att ifrågasätta saker om jag inte förstod vad det betydde. PGA detta så blev jag mobbad för att jag inte visste vissa saker, och detta blev ju inte bättre när vi flyttade till Skottland.
En del av min barndom var spenderad i Sverige så jag hade ju missat saker som de Skottska barnen varit med om och vice versa. Jag gick från den mobbade tjocka Charlee till den koola svensken, och populäritet var inte någonting jag var van vid. Men detta förändrades snabbt då jag inte hade någon aning om hur jag skulle hantera vissa sociala situationer som jag aldrig hamnat i förut. Så då gick jag ner till mobboffer igen.
And thus how the stupid Charlee was born...
Våren 2009 gick jag hos en psykolog (som det säkert står någoting om i dne här bloggen) angående mina återkommande problem runt min mammas död. Jag gick klart och jag troddes må bättre. November 2009 fick jag någon form av återfall och ville ta livet av mig (igen) men det slutade med att jag fegade ur igen.
Så jag vaknar dagen efter med ärr och sår etc på armen och mår bara skit. Men jag hade tydligen varit inloggad på MSN den natten och berättat för folk vad jag hade planerat att göra. Om inte detta är bevis på min jakt efter sympati vet jag inte?
Fast ändå, jag tycker inte det är rätt att kritisera sig själv och sen sitta kvar med det man kommit fram till. Jag tänker inte gå in på detaljer angående det jag kommer berätta, men nydligen så blev jag tillsagt att jag är en väldigt självupptagen person. Jag tror nog att jag är det. De vänner jag frågade sa att jag inte var det (eller lite grann för det är ju alla). Och även min bästa vän sa till mig att jag inte är det.
Men jag antar nog att det är en tolkningsfråga. Beroende på situationen så är man nog mer eller mindre självupptagen än vad man inser. Är man med sina kompisar kanske man blir det? Kanske med sin partner eller någon man gillar/älskar/är kär i.
Det jag tror jag vill kasta fram ur mitt inre är nog det att genom att bli/vara (vad som nu stämmer) självupptagen så lyckas jag nog dölja mina rädslor. Genom att (o)medvetet öppna upp för mig själv etc så får jag kontroll över situationen. Genom kontroll över det som jag säger så kan jag nog veta till 80% säkerhet hur reaktionen blir. Men vad skulle hända om jag plötsligt slutade med att vara självupptagen (o)medvetet, vad skulle hända då? Mina rädslor skulle förmodligen ta kontroll över mig och jag skulle nog få panik.
Hur gör man?
Vad säger man?
Varför svarar han/hon så?
Tänk om det händer?
"Tänk om".....
Det är nog min allra största medvetna svaghet; jag drar ologiska slutsatsser. Om någonting inte sker som det ska så kan min hjärna hitta på de mest ologiska slutsassterna någonsin. Saker som jag vet är 100% falska. Men den där "rösten" bak i huvudet finns alltid där; Men tänk om det är såhär...
Jag känner att det är dags att dra emot ett avslut nu, och jag är inte den bästa på att avsluta i skriftlig form så vi påminner migsjälv om lite saker:
#1 När det gäller relationer är jag verkligen världens sämsta på att uppfatta signaler/hints etc
#2 Även fast handlingar oftast talar starkare än ord så vill jag inte ha sympati för hela mitt fucking jävla liv eller det jag gör. Det jag VILL ha i så fall är någon som ger mig en hård smäll på käften. Även fast jag betéer mig som att jag vill ha sympati eller en kram etc.
#3 Relationer: Jag är rädd för allt jag gör. Allt jag gör blir oftast fel, så jag går omkring och tänker på varenda liten sak som kan påverka relationen för det negativa/positiva. Jag vill inte vara roten till det som går fel, vilket det oftast verkar vara, men vad vet jag? :)
So here we go...
i'll be back.....
- Mr Tard
