Ja då va ännu en dag över. Har vart hos psykologen idag för första gången. Jag va helt sjukt närvös. Jag trodde att jag skulle dö! Liksom hur kul är det att dra upp 4½ år med ångest och depression på 45min? Jag ska inte ljuga, det va tungt.... riktigt tungt. Men jag kände direkt när jag gick ner till Tekniska Högskolans tunnelbanestation att jag mådde riktigt bra. Jag hade inte fått mycket råd (faktiskt inget alls eftersom det bara va på prov liksom) men ändå kände jag mig riktigt bra. Jag har vart riktigt glad under vissa perioder de senaste 4½ åren men jag tror inte jag någonsin varit på så bra humör som jag va när jag gick därifrån. Det va en annan sorts lycka, som om att hela världens tyngt hade lyft sig från mina axlar. Den där hemska och deppiga klumpen i magen hade tynat bort (för tillfället). Det va skönt. RIKTIGT skönt. Dock kunde ingen som ja snacka med fira min lycka med en fika i stan (alla hade andra saker för sig eller va panka). Visserligen hörde jag inte av mig till alla, men ja ville inte verka desperat. Så jag drog mig hemåt och har inte haft något alls för mig.

En sak som jag dock har insett idag, och jag hoppas verkligen att jag har rätt, är att jag har helt fantastiska vänner och jag är beroende utav alla! Min psykolog kom fram till att jag pratade mycket om hur tacksam jag är för mina vänner, och det är jag verkligen. Utan mina vänner ( de vet vilka de är så jag slipper nämna namn hihi) skulle jag nog inte vart här idag. Så TACK! Att ha vänner är min terapi, även om jag kanske inte är så nära med de flesta och även om jag kanske inte öppnar upp mig till alla mina vänner så betyder varenda en otroligt mycket.

TACK



Mr Tard ;]