Som vissa kanske vet så har väldigt mycket hänt under den här sommaren. Lite bra och mycket dåligt. Jobbet har bestulit mig på min sommar känns det som. Men vad har jag att klaga på egentligen? Jag gillar inte att sitta och tycka synd om mig själv men ibland faller jag ner i den gropen. Men just nu är gropen på en annan plats och på ett annat djup. Jag sitter där i gropen och tittar upp på de höga väggarna som inte längre är av sårbar sand, som nu är oslagbara. Fy fan vad jag hatar att sitta där i mörkret och ensamheten, med det ända ljuset som lyser ner i hålet är det ljus som kommer från alla andras patroniserande sympati. Den där sympatin som ingen vill ge och ingen vill ta emot, men innerst inne så vill vi att någon tycker synd om oss. Att någon ser ner på oss så att vi kan ta den lätta vägen ut. Den vägen som låter oss släppa allt, låter oss slänga det där ansiktet som tvingar oss att vara snälla och trevliga. Det är tack vare den vägen som vi kan släppa loss ilska, förnekelse och självkontroll. Jag vet inte, det kanske bara är jag som spekulerar om hur jag kan reagera när jag känner mig såhär.

Jag orkar inte nu (för just nu så måste jag fortsätta stirra in i väggen) men när jag har gått och lagt mig, fått min sömn, vaknat och levt ännu en mediåker dag så kanske jag förklarar om min totalt psykologiska nollställning som nu har hänt för 3:e gången i mitt liv. Men inte just nu...

God Natt

- Mr Tard