Fan vilken fuckad dag... Jag vaknade och tog det hyfsat lungt. Jag käkade, kolla lite tv, spelade lite spel och sen tog en dusch. När jag kom ut ur duschen så var det tänkt att jag skulle städa lägenheten, men icke. Jag får ett samtal från en person som sagt att hon aldrig mer vill se mig igen. Fy fan vad stelt... den person som jag minst anar ska ringa mig, ringer.... FY FAN! Vad jobbigt det var. Ok, det var väl bra och snacka ut om allt men jag kunde inte vara mig själv. Jag kunde inte säga det jag ville ha sagt. När en sådan person ringer kan man inte bara kasta ut sig att man fortfarande tänker: "Men om jag bara hade gjort så här hade inget av detta hänt..." Man kan inte bara kläcka ur sig att man fortfarande vill vara en del av den personens liv och skulle göra vad som helst för att det skulle bli så... Man gör bara inte så... Det är inte schysst mot den andra personens känslor... Ibland är livet inte schysst och ibland önskar jag att det var så, att det var accepterat att göra så....

SÅ

Istället byggde jag upp min försvarsvägg och spelade kool. Som om att ingenting störde mig, som att jag hade gott vidare. Men nej... så är det inte. Vi får se hur länge jag fortsätter leva i mitt Zombie-mode (eat, work, sleep) och hur länge det tar innan jag tar tag i mitt liv och mina känslor.

---

Jag kollade på Alice i Underlandet ikväll. Den var ganska bra, men eftersom jag inte sätt orginalet (i know, shoot me) så kan jag inte direkt jämföra. Men jag tyckte det verkade lite som den nya "Sherlock Holmes" (som jag btw, vägrar att se); lite för badass. Precis som Sherlock så får inte Alice vara badass. Sherlock ska vara den smarta snubben med sin pipa som löser brott och Alice ska vara den oskyldiga lilla flickan (så som jag uppfattat orginalet: Alice i Underlandet). Men men, jag tyckte att det va en bra film och värt 3 av 5 i betyg.

- Mr Tard